När jag öppnar dörren till min lägenhet efter en utekväll som slutade först två dagar senare, är ljudet öronbedövande. Rösterna från de osynliga människorna som har fest inuti mitt huvud skapar en chockvåg i kroppen, och hur mycket jag än försöker rationalisera bort det jag upplever är de kvar. Jag trycker fingrarna längre in i öronen, men inget händer. I kraft av min egen panik flyger jag in i duschen i ett naivt försök att få rösterna att rinna bort från mitt medvetande. I stället möts jag av en plötslig tanke jag aldrig tänkt tidigare. Den tränger sig förbi och överröstar rösterna: “Det kaske är dags att ta livet av dig?”
Jag hade vid det här tillfället aldrig haft självmordstankar, varken påverkad eller nykter. Enligt traditionell psykologi kallas det jag upplevde för en substansutlöst psykos. Enligt det holistiska synsättet var det snarare ett tillstånd där slöjan mellan dimensioner tunnades ut, där flera verklighetslager överlappade varandra och allt — både det ljusa och det mörka — blev synligt samtidigt. Kalla det vad du vill, men det var här Motherships resa började.
DEN IMAGINÄRA VÄGGEN
Trots att mitt liv aldrig varit varken lagom eller vanligt, är min historia på intet sätt unik - tvärtom är den lite av ett skolboksexempel på vad som händer när man negligerar sin inre röst och säger ja till precis allt som livet erbjuder, utan att diskriminera. 2020 kraschar jag således försiktigt men bestämt in i den imaginära väggen, noggrant skapad av mig själv. Pang.
Jag har vid den här tiden fyra livsbejakande år bakom mig, fyllda av samtliga ingredienser som utgör en rockstjärnas liv, utan att ha uträttat ett enda musikaliskt stordåd. Livet går så snabbt att jag, påpassligt nog, inte hinner stanna upp och känna in hur jag egentligen mår. Och tur är väl det, tänker jag, för vem fångar mig när det man försökt undvika att känna knockar en till marken?
Det har blivit dags att konfrontera allt jag flytt ifrån. Ridå.
